9
Νοεμβρίου
23
Νοεμβρίου
Μήνας ποίησης στο Παιδικό Μουσείο της Αθήνας | Γιορτάζουμε την ποίηση παρέα με τα παιδιά!
Ο Αντώνης Παπαθεοδούλου ταξίδεψε στη Σουηδία με αφορμή τα «Καράβια» | Η ιστορία του Βάσα μέσα στο μουσείο του Βάσα!
Αρχείο εκδηλώσεων
Νοέμβριος 25, 2019
Οι «Φίλοι του σουηδικού αρχαιολογικού ινστιτούτου Αθηνών» και το «Λύκειο των Ελληνίδων-τμήμα Στοκχόλμης» σε συνεργασία με το «Μουσείο Βάσα» και την «Ελληνική πολιτιστική στέγη Στοκχόλμης» διοργάνωσαν το Σάββατο 30 Νοεμβρίου και την Κυριακή 1 Δεκεμβρίου δύο εκδηλώσεις για παιδιά, δασκάλους και γονείς με καλεσμένο τον Αντώνη Παπαθεοδούλου.
Ο συγγραφέας παρουσίασε την σειρά βιβλίων Καράβια που έχει γράψει με την Μαρία Αγγελίδου σε εικονογράφηση Χρήστου Κούρτογλου, και του δόθηκε επίσης η ευκαιρία να παρουσιάσει την ιστορία «Βάσα, Το καράβι που ταξίδεψε το χρόνο» μέσα στο μουσείο που φιλοξενεί το καράβι.
Οι εκδηλώσεις τέλεσαν υπό την αιγίδα της Ελληνικής πρεσβείας στη Στοκχόλμη.
Ακολουθεί η ιστορία στα σουηδικά, όπως τυπώθηκε και δόθηκε ως αναμνηστικό σε όλα τα παιδιά που παρακολούθησαν την εκδήλωση.
Vasa
skeppet som reste
i tiden
Det förflutna är bara förordet.
William Shakespeare, Stormen
Den här historien börjar i Stockholm. I Sverige. År 1626. Gustav II Adolf är kung, barnbarn till Gustav Vasa som grundade den moderna svenska nationalstaten. Och vilken krigstokig tid det var att regera i för den knappt vuxna kungen! Sextonhundratalet är ett oavbrutet stridande efter makt och herradöme. Nästan alla länder i Europa för krig i Asien och Amerika på jakt efter rikedomar och kolonier, och med varandra om herraväldet över Europa.
Gustav II Adolf har ett hav framför sig och sitt rike. Det är Östersjön och han vill ha hela det havet alldeles för sig själv. Han behöver det för att kunna jaga fritt och dra fram som han vill med sin flotta och sina handelsvaror. Men hans hav är det även andra som vill åt: Ryssland i öst, Polen i syd och Danmark i väst. Han är omringad. Det är därför han strävar efter att ha de starkaste soldaterna, havets träbyggda giganter: krigsfartygen.
Tidigare hade dessa byggts bara när det fanns behov av dem, för olika expeditioner eller uppdrag. Under Gustav II Adolfs tid ökade trycket. Sverige måste ha en slagkraftig flotta för att kunna hålla sig framme på Östersjön, oavsett om det var krig eller fred, för att visa vem det var som bestämde. Svenskarna hade trettio seglande krigsfartyg till sitt förfogande samt ett antal mindre hjälpfartyg och rodda galärskepp. Varje krigsfartyg hade ett helt däck bestyckat med kanoner på båda sidor.
"Vi behöver fler", sa kungen, "även danskarna har trettio örlogsskepp, vi måste bygga fler fartyg, krigsfartyg."
Och så gav han den ena ordern efter den andra om byggandet av nya fartyg.
Men det räckte inte med det. Det spelar ingen roll hur många skepp du har om du saknar ett som leder dem i strid. Först när du har det är din flotta beredd! Därför bestämde Gustav II Adolf sig för att gå till sina skeppsbyggare på varvet med en beställning på ett segelfartyg så stort att det skulle kunna gå i bräschen för hela hans flotta; ett flaggskepp som det brukar heta på sjöspråk.
"Jag vill ha ett skepp vars like världen aldrig har skådat!" löd kungens beställning. "Det ska slå alla med häpnad, prytt av färger, guld och skulpturer, som en konungslig spira mitt ute på havet; i all sin glans ska det visa vem det är som bestämmer. Det ska vara ett oövervinnligt vapen i strid, inte bara med ett utan med dubbla kanondäck, med sjuttiotvå kanoner av sådan kraft att ingen vågar komma det nära. Och om nu fienden ändå trots allt skulle nå fram för att borda mitt skepp vill jag att det ska vara såsom en ointaglig fästning, med trehundra mannar ombord beredda att försvara det mot inkräktarna. Och sist men inte minst önskar jag att skeppet ska få bära namnet Vasa, efter min ätts släktvapen!"
Så löd kungens beställning och genast sattes arbetet igång.
Att bygga skepp var inte det lättaste. Särskilt inte när det handlade om ett så storståtligt krigsfartyg som det kungen gett order om. Själva konstruktionen krävde månader, ja år, och följdes av alla som bodde i staden. Till det krävdes skeppsbyggare, ritare, snickare, mastmakare, smeder, segelsömmare, bildsnidare och så förstås gruvarbetare som bröt järnmalm ur bergsgruvorna i norra Sverige, nödvändig för gjutandet av kanoner, kanonkulor, ankare, bultar och spik. Det behövdes vedhuggare för att fälla hela skogar av ekar som behövdes till skrovet och bordläggningen. Skeppsvarvet var inte bara en byggnad utan en hel ö, den så kallade Skeppsholmen, dagens Blasieholmen.
Hundratals människor arbetade utan uppehåll och från alla håll förde olika fartyg med sig material till kungaskeppet. Kölstockar, spant, virke till relingen, riggen, bordläggningen och till de olika däcken... Därefter anlände över femhundra imponerande träskulpturer, färgpigment och bladguld till utsmyckningen. I fören sträckte ett väldigt, tre meter långt lejon på sig, omgivet av olika figurer hämtade från mytologin: Herkules, myrmidonernas kung Peleus och havsnymfen Thetis – kämpen Akilles föräldrar – samt de romerska kejsarna, symboler för makt och oövervinnlighet. Akterspegeln var i sin tur utsmyckad med riksvapnet och där ovanför en bild av kungen som en tjusig tonåring, med långt böljande hårsvall, i färd med att krönas av två gripar – en korsning mellan ett lejon och en örn – som symboliserade hans far, kung Karl IX.
Efter två år var skeppet i det närmaste klart. De holländska skeppsbyggarna ville göra ytterligare en del korrigeringar och tester men påtryckningarna från det kungliga hovet blev allt otåligare.
"Vad är det för trams med det här skeppet? Se nu omedelbart till att få det kölsträckt och sjösatt, vi har inte tid att såsa längre!"
Så skedde också. Den 10 augusti på eftermiddagen gav sig regalskeppet Vasa iväg på sin jungfrufärd. Nästan varenda invånare i Stockholm hade begett sig till hamnen för att beundra det storståtliga skeppet. Kanonportarna på nedre batteridäck öppnades och kanonmynningarna stacks ut för här skulle det skjutas salut! Det blåste en sydvästlig vind. En kastvind fyllde de segel som hissats och hela skeppet krängde till. Sjömännen släppte ut på skoten, de rep som höll seglet på plats, och skeppet rätade på sig. Då kom ännu en kastvind, kraftigare den här gången, och skeppet krängde på nytt, så pass att vatten började tränga in genom de alltjämt öppna kanonportarna. Nu hjälpte det inte längre att slacka på skoten, skeppet hade fått slagsida och gick inte längre att räta upp. Vattnet forsade in genom luckorna och sjömännen rusade omkring i panik för att rädda sig. På bara några få minuter hade det varvsnya, storståtliga Vasa, den svenska flottans stolthet, Gustav II Adolfs flaggskepp, inte mycket mer än halvvägs mot att tillryggalägga sin första sjömil, sjunkit till botten, djupt ner i det kalla vattnet som omgav Stockholm.
Vilken besvikelse! Vilken förlust! Tänk om fienden skulle få vetskap om ett sådant fiasko! Att själva symbolen för kungens makt förvandlats till en symbol för misslyckande, på självaste jungfrufärden! Vems var felet? Hade skeppsbyggarna mätt tokigt? Kanske. Berodde det på kungens maktlystnad? På otåligheten hos rådgivare och amiraler? Kanonernas tyngd? Kanske. Men vad spelade det för roll nu. Vasa hörde redan till det förflutna. Masttoppen var det enda som stack upp ovanför vattenytan. Där förblev den synlig i ungefär hundra år, som en påminnelse för svenskarna om den sorgliga händelsen. Sedan bröts även den av... Den sjönk till botten där vattenströmmarna med tiden täckte den med gyttja, på samma sätt som de gjort med Vasa. Sålunda slutar den sorgesamma historien om Vasa, skeppet som inte ens seglade en sjömil och inte avlossade ett enda kanonskott mot fienden.
– Men vänta lite nu! Hur var det egentligen med den där historien? Var den inte slut? Vad är det som händer? Börjar den om från början igen?
Ja! Men historien som nu tar vid är den verkliga, den sanna. Sssss...
Den här historien börjar i Stockholm. I Sverige. Sommaren 1956. Amatörarkeologen Anders Franzén tillbringar under flera år det mesta av sin lediga tid till sjöss. Han seglar upp och ner för Stockholms ström, omgiven av segelbåtar och motorfartyg. Meter för meter utforskar han sjöbotten med hjälp av ett propplod av bly. Lodet är fäst vid en lina och försett med en vass spets för att lättare kunna tränga ner i bottensedimentet och föra upp till ytan vad som eventuellt döljer sig där. Gyttja, gyttja och åter gyttja. Franzén tar hjälp av sjökort och angivelser från tidigare bärgningsförsök. Tålmodigt rör han sig från plats till plats. Samma gamla gyttja är allt han får upp. Men så en dag, den 25 augusti för att vara exakt, följer en liten bit trä med upp med lodet. Det är ek. Franzén söker sig ett par meter längre bort med sin båt. Kastar ut lodet igen. En ny träbit. Av ek. Hans lycka går inte att beskriva. Efter alla dessa år av sökande har Franzén äntligen hittat rätt. Vraket som legat dolt här i över trehundra år är återfunnet.
Till slut kunde det komplicerade bärgningsprojektet inledas. Tunnlar borrades under vraket och specialutbildade dykare drog stålvajrar genom dem. Dessa kopplades till två pontoner som långsamt, långsamt lyfte vraket ur bottenslammet samtidigt som dykarna arbetade med att spola och suga bort slam från skrovet för att göra det lättare.
Fem år efter upptäckten steg Vasa stolt upp ur vattnet. Tusentals åskådare stod på kajer och däck eller satt bänkade framför teveapparaterna hemma med en klump i halsen av rörelse.
Efter en resa som varade i 333 år nådde Vasa sitt mål. För kanske hade detta varit dess mål från första början. Kanske var det med flit som skeppet förliste den där ödesdigra eftermiddagen. För att det visste att det på så sätt skulle få resa i tiden och stilla sin nyfikenhet om allt som skulle hända i framtiden. Och det lyckades!
Men det är inte bara skepp som är nyfikna. Även människorna hyser samma nyfikenhet. De vill veta allt som hänt i det förflutna. Och då är skeppet Vasa världsunikt eftersom det hade så mycket oförstörd information med sig ombord. Alla andra örlogsskepp från samma tid sköts i spillror i olika sjöslag, spillror som skingrades och sjönk i tidens bottenlösa hav. Bara detta enda skepp lyckades nå ända fram till idag, helt och odelat, precis som det såg ut den där eftermiddagen 1628.
Det var inte lite av det förflutna som fanns med ombord: vapen, segel, verktyg, kläder, skor, mössor, livsmedel och mediciner av det slag som då användes, personliga föremål, mynt, bestick och serviser, information om hur skeppet var byggt, bestyckningen, krigföringen, vardagen, hur svenskarna levde på 1600-talet. Till det behövs förstås hjälp av experter och arkeologer som med stor försiktighet och kärlek bit för bit fogat samman det gigantiska pussel som skeppet Vasa utgör. Det är ett arbete som pågår än i dag.
Ja, detta är den verkliga, den sanna historien om skeppet Vasa! Gustav II Adolf lät, utan att själv veta det, inte konstruera ett skepp oförmöget att segla ens en dryg halv sjömil. Han lät bygga ett skepp som var så sjödugligt att det lyckades resa ända in i vår tid, med en djupdykning på färden som varade i hela tre sekler.
Antonis Papatheodoulou
översättning från grekiskan: Jan Henrik Swahn